"Bara-Gobbi" på Byggningsbacka





"Bara-Gobbi" på Byggningsbacka

(skrivet av Edit Österlund)

Det rann mig i hågen att berätta något om Bara­gubben, som bodde på Byggningasbacka. Jag vet inte ens när han föddes och hans riktiga namn, men dun­klet kring honom sporrar till vidare forskningar.
Enlig Lovisa Nygård skulle han ha dött, då hon var 11 år. Hon var född  1862. Han låg lik i en ria på Bygg­ningsbacka. Det var tidens sed att ha sina döda hemma tills kistan blev färdig och svepningen ordnad före jordsättningen. Detta tog ungefär en vecka i ansprak. Därfor blev sådana rior mera skrämmande än andra där någon död haft sitt sista viloläger. I mörkret tog man helst en omväg förbi stället. Det kunde t.o.m. spöka där, sade de gamla, ty andar bodde där. Man var rädd.
Nu är snart alla rior borta och därmed även troll och spöken, son tron på trollerier ett minne blott.
Varför frågade jag inte morfar om allt sådant. Nu ville jag så gärna veta mycket om detta. Han skulle säkert med fröjd berättat om Bara-gobbi, Kelagob­bi, Klörnbraxen, Pingel- Eirik, Lang-Matt, Goddn, Bröms-Ant, Smack-Ant, Skvir-Elsa, Skan-Bigg, Do­ter-Bigg m.fl. m.fl. - Ja, varför inte fråga medan tid är? Varför?
Troligen stod Baragubbens vagga på Byggnings­backa. Där fanns många människor förr. De var ätt­lingar till Jacob Larsson Kortjarvi, f. 1740 och hans hustrur Carin och Lisa. Allt eftersom barnskaran i familjerna ökade, måste de äldre ur boet för att själva tjäna for brödbiten, piga och dräng, det var mångas lott som måste ut i världen. Vad annat låg i fatet for allmogens barn på den tiden. Få hade råd att studera andra skolor än fars och mors skola.
För mången, som dragit bort från hemmet ledde vägen hem igen, för andra icke. vår man kom igen och blev den s.k. Baragubben. Ordstävet säger" Han kom från Gambakaabi å haa blåå klääda. Han var bra kläädd, men ha var bara fotraali"
I en liten stuga mellan Edsvik och Byggningsbacka gårdarna levde han tilisammans med sin kvinna. Lagvigd eller ej, vem vet det nu, men ett barn blev till i den lilla stugan. I lönndom föddes det, i lönndom blev det borttört. Ingen av grannarna visste något därom. också kvinnan dog.
på Edsvik levde den tiden gubben Johan, Jock kal­lad. Det var "min vän Marias" fader. Om det var Ma­rias mor eller stvvmor, Jockas första hustru, minns jag inte. Hon mötte våldnaden i vårtiden vid Notvi­ken där hon var sysselsatt med att räfsa bort vas­sen som vårflödet fört upp på landängarna. Der var inte sa långt bort från gården. Då hon kom närmare kände hon igen Baragubbens kvinna. Något skrämd och underlig till mods skyndade hon därifrån. Hon omtalade sin upplevelse och fick rådet, att i händelse våldnaden kom igen, fråga vad hon ville. Det hände ocksa. Hustrun tog mod till sig och frågade- Vad vill du när du inte hålls i graven ? Det ar nämligen en utbredd tro, att om en människa dött med något ouppklarat på sitt samvete, så går hon "oppdaga". Hon måste få bekänna för en levande människa vad som vållar hennes oro. Men den döde kan inte öppna samtalet utan att först ha blivit tillfrågad.
Våldnaden besvarade då hustrun fråga och sade:
Gå till stenen, som syns därborta och gräv fram det lilla fostret som ligger gömt i jorden. Bär den till kyr­kogårdens vigda jord och jorda det där.
Hustrun fann barnets stoft och förde det till grav­gården.
Kvinnan fick ro i sin grav och visade sig ej efter detta.
Gubben fortsatte sitt ensamma liv i stugan. Han gav sig mer och mer i brännvinets våld. Var sällan nykter och blev sjuk och underlig. En dag saknade man gubben som inte synts till på en tid. Man gick till stugan för att se hur det stod till. Där möttes de av en underlig syn. Allting var i oordning huller om buller. Kullvräkta stolar, bord och bänkar sönders­lagna. Kåkståndaren i spisen hängde lösryckt från muren och grytan låg i askan. Stug-och farstudör­rarna halvhängde likaså på sina gångjärn. Men var finns gubben? Inte inne.
Alltså måste han sökas ute och längre bort. Man sökte runt sjön och i ån. Slutligen fann man honom vid randen av en källa på låglandet. vid  “Rispeto kelldo" låg han sprittnaken, avklädd inpå bara krop­pen. Varför? på alla frågor svarade han att han varit i slagsmål med Hin Onde själv. Han släpade mig hit och klädde av mig. Han bad mig sticka huvudet un­der vattnet så skulle det gå så fort och bra.
Från denna stund hette han Baragubben, som" Fan släpa till Rispeto kelldo för ti få narra a ti ta livi åv si', Baragubben levde inte länge efter denna hän­delse. Troligen såg han " i syne" i fyllan och villan smågubbar"(delirium tremens) och trodde sig slåss med hin onde.
Så var det med den saken. Och saken lär vara sann.

Berättelsen har skrivits av Edit Österlund.

Inga kommentarer: