fredag 17 december 2010

Hannusas Anna.

  Artikeln är skriven av Emma Björkbacka och har ingått i Österbottningen 13.5 1955.

  

Hannusas Anns stuga.

Ödemarkskvinnan

Hannusas Ann.

Borta i en av Evijärvi kommuns utbyar, Sydänmaankylä, någonstädes uti en av de små kojorna, som bildar gårdsgruppen Hannus, föddes den 19 september 1832, Anna Jukantytär.

  Utan en närmare kännedom om saken kan man anta att Hannusas-Anns barndom förflöt under fattiga förhållanden och då den vuxna åldern inställde sig, så förefanns ingenting annat än att "bana sig en väg, den hon själv skulle gå". Då tjänarinnekallet inte framstod som någon lysande framtid vid hennes förestående yrkesval och Ann av naturen var djurvän, så skaffade hon sig en hästkrake, varmed hon tjänstgjorde i gårdarna. Hon så att säga "tog aska i skorna" från sin hemsocken Evijärvi och blev med själ och hjärta Terjärvbo.

  När Ann anlände till en gård i syfte att hjälpa till och toaletten bestod av s.k. "beilingar" eller "lonsor", en avlagd päls omsurrad i midjan av en lång halsduk, huvudduken korsslagen under hakan och fastknuten i nacken, då tillfrågade hon inte Dior om A- eller B-linjen gällde för det eller det året.....Nej, livet hade andra krav på henne och hon vägrade icke heller att uppfylla dem. Månget stenlass från bondens åker har av henne forslats bort till stengärdslena. Och då Lytzbackaborna år 1880 brände den samfällda stordalen i Långforsskogen, så var Ann med och körde dalläggningsverket (Törvi) till dalplatsen.

Nya möjligheter.

  Nya möjligheter i kampen för tillvaron erhöll Hannusas-Ann när Näseborna blevo i behov av vakt för sina vidsträckta skogsmarker intill Evijärvi sockenrå. De erbjöd henne timmer till en egen stuga jämte brännved, om hon åtog sig skogsvaktarsysslan, vilken tjänst hon villigt antog. I djupaste vildmarken, drygt 5 km från Särs i Terjärv och 1,5 km från Elgbacka i Evijärvi utstakades boplatsen, på en björkbevuxen kulle där Höjbäcken rann porlande fram nedanför och gav henne vattentillgång- där utsikten för övrigt möttes av starrbeväxt kärrmark.

  Boningsstugan blev ett rum med ett enda litet fönster. Den öppna spisen i densamma var sammanfogad av gråsten, liksom skorstenen på spjältaket. Bakugnen var förlagd ute i det fria. Det lilla fähuset intill bäcken var även förfärdigad av torv och gråsten. Fähus skulle det naturligtvis vara! De trofasta djuren gav henne utkomstmöjligheter. Ann var mycket öm om sina kreatur och höll dem tjudrade i ladugården året om. På somrarna gick hon dagligen ut på kärret och skar med handskära kornas behov av foder och på vintrarna for hon omkring i socknen med en större kälke med påfäst "svepskrinda" vilken av välvilliga människor påfylldes. "Det kvinnligt veka i kvinnans sinn var kanske intet särdrag i Hannusas-Anns väsen". Blev hon under sina vandringar tillfrågad vem som byggd hennes stuga och om den var varm, så svarade hon med hög och barsk stämma: "Nå, hä var hate Öleback minder Smörastje, å ha timbra ä så glis så vattni frusär i ämbari".

  Men Anns lott var inte drömmarens. Då hon fattade tag i "kälkdragon" och då hon själv som dragare anträdde återfärden till skogskojan- ibland 2 mil långa vägen- därav 3 km fullständig obanad sådan., så erfodras en kropps-  och viljestyrka av stora mått.

Tårar på julafton.

  Det var en julaftonsdag då tvenne ynglingar från Backmans-gårdarna fann på iden att fara och hugga ved åt Hannusas-Ann. Efter fullföljt värv bjöd Ann dem också på kaffe, tårarna strömmade ohejdat ned för hennes kinder. Var det tårar över kargheten i hennes ensliga liv? Var det andras hjälpsamhet, som bragte hjärtesträngarna i vibrering? Var det en fläkt av julens andedräkt? I varjefall klappade hos henne, under trasorna, ett varmt människohjärta.

Skyddslingarna kom med bud.

  Dag från dag rådde tystnad i Hannusas-Anns stuga- och då korna kom att få en mer än vanlig känning av hungern, arbetade de sig ut genom fähusväggen och kom med kedjorna dinglande om halsen i full galopp till Elgbacka. Den medfödda instinkten hos djur, hjälpte dem att uppsöka en människoboning oaktat deras kofötter inte förut trampat vår moder jord.

  Det hela gav vid handen att något hänt deras matmor och då Elgbackaborna gick för att uppsöka henne återfanns hon död på kärret.... Skäran låg bredvid jämte en hopsamlad knippe av "tuvlocken". På ljungtuvan som gömde hennes ansikte, ringde tusentals små blomklockor... andra dödsklockor kunde naturen inte giva henne.

  Året och dagen för Anns upphittande har i Evijärvi soknens kyrkböcker annoterats som den 5 juli 1909.

Minnesmärket.

  I den oändliga ödemarken, på det s.k. Hannusas-Anns kärret- på den platsen, där Ann återfanns, blommar ängsullen över vidsträckta fält. På ljungtuvan har upprests ett kors sammanfogat av kullfallna trädstumpar- minnande om att här har ett människoliv flyktat. En människas liv vars liv i tiden var det mest primitiva, som förekommer inom socknens gränser.

  Jarl Hemmers dikt "Ängsullen" kan kanske här anföras:

Ängsullen nickar på ensliga tuvor
spoven ropar i natten sen.
Molnen vilar som trötta duvor
stilla kring vidden i blekrött sken.
Skymningen sjunker och stjärnornas blickar
slockna likt ögon som falla igen.
Mjukt och blekt genom dunklet
nickar ängsullen än.

Inga kommentarer: